Strömkarlen – myt eller verklighet?

Efter den senaste istiden, för sådär 10.000 år sedan, var Östersjön en insjö och Vänern/Göta Älv en havsvik. I takt med att istäcket smälte ner rann vatten till i de omgivande haven, men samtidigt strävade landmassan som varit nedtryckt under isen i 90.000 år uppåt. Vänern blev en insjö och Trollhättefallen bildades.
Fornlämningar på kanalöarna visar att vandrande folk hittat hit redan under havsvikstiden. Dessa människor fick – sedan fallen uppstått – nya påtagliga och ständigt närvarande hot att hantera, och det handlade då inte enbart om att det dagliga fiskafänget blivit betydligt mer riskfyllt. Ganska snart förstod också forntidens Trollhättebor att det fanns fler än laxar och gäddor som räknade vattnet som sitt hem. Mitt i den vildaste forsen sågs nämligen till och från en stor och kraftig mansfigur sittandes på en sten till synes helt obekymrad om sin situation. Han var barfota och även överkroppen saknade skydd, däremot hade han alltid ett par grova björnfällsbyxor på sig. I sin vänstra hand höll han ett stort dryckeshorn. Med jämna mellanrum fyllde han hornet med älvvatten och drack stora klunkar, till synes med stort välbehag.
Vid första åsynen hade folk blivit rädda för den imponerande gestalten, men ganska snart stod det klart att varelsen inte var något som rättskaffens människor behövde frukta. Efter en tid hade folket vant sig vid att figuren då och då satt där på sin favoritplats. Men fiskarnäten lades från första dagen den ståtliga skepnaden siktats och flera hundra år framåt i tiden endast ut på behörigt avstånd. Särskilt sedan den dag – varelsen hade då inte synts till på flera veckor – då en av de djärvaste fiskarna lagt ut sitt nät närmare sittplatsen än vanligt. Plötsligt hade de kringstående märkt att det ryckt till märkbart i fiskarens nät. Mannen hade stretat emot men så hade ett betydligt kraftigare ryck i nätet följt och mannen hade seglat i en halvbåge ut mitt i forsen. Där hade han omedelbart försvunnit under ytan och därefter aldrig mer setts igen.
Fiskarbefolkningen hade länge förstått att de haft antingen med någon slags gud eller troll att göra, och flera av dem flyttade efter incidenten med den dristige fiskaren omedelbart så långt från trakten de kunde komma. De som stannade kvar började kalla varelsen för Strömkarlen eftersom han satt just där vattnet strömmade som värst.
När någon var påverkad av starka örter eller för mycket god mat hände det också att varelsen lite vanvördigt kallades för ”Strömmarn”. Men detta skedde bara i hastigt mod och när talaren för tillfället befann sig på behörigt avstånd från älven.

 

De myter och hågkomster som bevarats från Strömkarlens tidigaste prestationer gör sedan ett hopp på gott och väl femtusen år. Då, för drygt 4000 år sedan, när människan känt till konsten att brygga gott öl i flera sekel hade ett handelshus i civilisationens vagga Mesopotamien gjort så stora vinster på sitt öl att det fanns gott om medel för att på något sätt säkra framtida inkomster.
En särdeles driftig karl fick i uppdrag att med ett skepp utrustat med 42 roddare ta sig upp för Eufrat så långt som möjligt. Sedan fortsätta västerut med kamelkaravan för att nå fram till Medelhavet. Där införskaffades ett större skepp som kunde ta expeditionen ut på dess egentliga uppdrag: Att leta upp det godaste vattnet i hela världen! Efter flera år och många strapatser nådde sjöfararna fram till Göta Älvs mynning. Här smakade de på vattnet och alla förnam då att de nu äntligen var på rätt väg. Med alla årpar bemannade tog de sig upp till forsarna vid Lilla Edet. Här ankrade skeppet och de exotiska besökarna fortsatte till fots ända upp till Trollhättan. Där var det första de fick se Strömkarlen stående på sin sten med armarna bistert korsade över bröstet. Därmed vände de alla om och sprang under höga skrik tillbaka till Lilla Edet där de snabbt fick upp ankaret och seglade hemåt så fort det gick.
Vid hemkomsten rapporterade den utsände skepparen skyndsamt att det godaste vattnet, och det som på alla sätt bäst lämpades för ölbryggning, fanns utanför dörren, det vill säga i floden Eufrat.

 

Nästa tidsmässiga skutt tar oss till folkvandringstiden någon gång i slutet av 700-talet. Strömkarlen blev då störd av två väldiga jättar, Starkodder och Hervor Halvtroll. Här får vi för första gången ett riktigt mått på Strömkarlens styrka.
De båda kämparna var rivaler om samma kvinna och skydde inga medel i sina strävanden att göra livet surt för varandra. Bland annat kastade de sten (varav en ännu ligger kvar längs Kärlekens stig) på varandra tills Strömkarlen tröttnade på deras barnsligheter och tog dem båda i nackskinnet och sa åt dem att uppföra sig som folk! Hervor Halvtroll blev mer än lovligt spak av denna hantering och försvann för all framtid någonstans åt Skaraborgshållet. Starkodder däremot fick både en gata uppkallad efter sig och en minnessten rest i Trollhättan. Oklart varför.
Under något århundrade framåt i tiden sågs i alla fall kvinnan i historien sittande bredvid Strömkarlen på hans sten i fallfåran, och så länge hon fanns med i bilden sägs det att Strömkarlen inte hade så mycket tid över för andra göromål.

 

På 1300-talet lät drottning Margareta, hon som regerade över det största nordiska riket någonsin och av samtiden fick namnet Kung Byxlös, bygga upp Ekholms slott på den ö i älven som sedan dess hetat just Slottsön. Tanken var bland annat att slottet, som även kallades Edsborg, skulle övervaka färjetrafiken över älven.
Sammanhållningen inom det nordiska jätteriket, där Danmark, Norge, Sverige, Finland, Island, Färöarna och Grönland ingick, var dock inte exemplarisk. Märkligt nog agerade Strömkarlen enligt vad som framkommit inte alls i det ständiga buller runt slottet som varade under de hundra år byggnaden brukades.
Antingen var han förlamad av sorg eftersom fästmön inte längre fanns vid hans sida, eller också låg Ekholms slott helt enkelt utanför ”Strömmarns” jurisdiktion.

 

Efter åren i stillhet gör så Strömkarlen plötsligt ett riktigt dagsverke. På kvällen den 7 oktober 1648 bryts ett gigantiskt stycke jord loss och rasar ut i älven. Detta sker vid Intagan nedanför Åkerström och den gängse förklaringen till vad som hände är att en kombination av ihärdigt regnande och ett plötsligt åsknedslag strax före midnatt satte jordmassorna i rörelse. Samstämmiga vittnen rapporterar också om en väldig knall vid halvtolvtiden på kvällen.
Hur som helst, raset var så omfattande att hela älven dämdes upp, vattnet vände och ytgränsen steg över tio meter. Över 100 människor miste livet i tragedin som alltså förklarats av ett åsknedslag under alla år.
Vid reparationsarbeten i en gammal gård i närheten av rasområdet hittades emellertid alldeles nyligen en dagbok skriven av en novis vid Hjärtums kyrka som uppenbarligen varit inhyst i gården. Om händelserna den 7 oktober skriver han med skakig handstil:
”Vid Intagan såg jag en jätte, barfota, och med bar överkropp. Han jobbade frenetiskt med två kraftiga järnspett samtidigt. Han hade ett dryckeshorn i en rem runt halsen och ett spett i var hand. Jag stod som förstenad och såg hur han arbetade fortare och fortare tills det plötsligt, utan föregående blixt, kom en fruktansvärd knall och jordmassorna började välla ner i älven.”
Med detta vittnesmål kan det knappast finnas något tvivel om vad det var som small den där oktobernatten för mer än 370 år sedan:
Strömkarlen sprängde helt enkelt ljudvallen med sina två järnspett!

Anledningen till att ”Strömmarn” plötsligt bar sig åt på detta vis har troligtvis med de allt mer avancerade planer på att tämja hans forsar, och dessutom passera dem med båtar, som smiddes av människorna. Det var illa nog att det flottades timmer i älvfåran, det gjorde bland annat att vattnet smakade trä, men ännu värre var att de ynkliga människorna hade planer på att färdas på olika farkoster i hans fors.
Norrut hade en konstgjord farled ut ur Vänern anlagts och söderut hade Sveriges första sluss byggts förbi forsarna vid Lilla Edet. Möjligen började Strömkarlen känna sig en smula gammal för han beslutade sig nu för att försöka få sin vilja fram med list i stället för kraft. Den i Sverige nyvalde Kung Adolf Fredrik befann sig på Eriksgata i landet och besökte då bland annat Trollhättan.
Strömkarlen tog för en gångs skull på sig en lång rock och en slokhatt och sökte upp kungen på Gästgiveriet. För att inte väcka allt för stor uppmärksamhet höll sig ”Strömmarn” i skuggorna under dag och kväll, men när natten kommit gick han in på gästgiveriet och hämtade kungen. Han bar regenten över ena axeln förbi den häpne nattportieren och ner till den plats där han förstått att någon typ av förbipassage skulle byggas.
Som han inte kunde framsäga människors ljud pekade Strömkarlen helt enkelt på en plats i en håla som vattnet utformat flera tusen år tidigare. Han visste att människors beslut ofta konfirmerades med det som idag kallas namnteckning. Kungen såg då lättad ut, drog fram en blyertsstump ur pyjamasfickan och skrev ner sitt namn. Därefter bars Kungen tillbaka till Gästgivaregården medan Strömkarlen gick ut i natten, slängde av sig rock och hatt och satte sig att vänta.
Ett år väntade han sedan på att arbetet med slussleden skulle avbrytas, men därefter tog hans tålamod slut. År 1755 ställde sig Strömkarlen mitt i fallfåran och styrde in all timmer och drivved mot bygget av den farled som pågick. Till slut brast fördämningarna.
Nio personer, alla engagerade i bygget av Polhems slussled, förolyckades.

 

Efter de båda sistnämnda händelserna förefaller det som om Strömkarlen blivit varsammare. Möjligen beroende på den ökade blodspillan han orsakat, samt på omständigheten att han faktiskt inte lyckats stoppa utvecklingen. Favoritstenen försvann i samband med de omfattande kraftverksbyggena i början av 1900-talet, därefter har han endast siktats någon enstaka gång i de alternativa lederna i kanalsystemet. Hans egen fallfåra ligger som alla vet numera mestadels torr.
Lokala historiker i Trollhättan hävdar att det mycket väl kan vara så att ”Strömmarn” numera funnit sig tillrätta i trafikkanalen, där han nöjer sig med att någon gång då och då skoja lite med den ordinarie båttrafiken. Senast det hände var den 10 juni 1987 då han bet ett stort hål i den gamla passagerarbåten Dianas skrov så att fartyget faktiskt, pinsamt nog för kapten och besättning, sjönk invid kaj i Trollhättans centrum.

 

Betänk emellertid att Strömkarlen vakat över älvområdet i mer än tiotusen år, och än är inte förändringarnas tid förbi. Yrkesbröder till de gamla vattenletarna från Mesopotamien har just startat ett ölbryggeri mitt i Strömkarlens gamla högkvarter. Dessutom planeras nu en ny slussled med allt larm och buller som därtill hör.
Förhoppningsvis låter Strömkarlen allt detta passera utan åtgärd, men var inte för säker! Hör du en plötslig jätteknall utan föregående blixt så ta omedelbart skydd:
Strömkarlen kan ha letat fram järnspetten!

 

 

Allan Johansson